LÄR HUNDEN BRINGSELRAPPORT

TEXT OCH FOTO : STEN CHRISTOFFERSSON.

Att utbilda en hund till bringselrapportör är faktiskt inte så komplicerat det som kan tyckas. Svårigheterna ligger inte i själva dressyren som sådan, utan i noggrannheten i genomförandet. Det finns absolut inget utrymme för slarv. Varje moment måste övas ytterst grundligt innan det är dags för nästa. Noggrannheten är givetvis betingad av att det under verkliga eftersök är omöjligt att kontrollera om hunden verkligen gör som den ska, och att det därför inte går att korrigera den.

Kommer hunden åter utan bringsel i mun, ska det alltid betyda att den inte funnit det påskjutna djuret och det aldrig bero på att hunden helt enkelt inte brytt sig om att ta fatt i bringseln när den kommit fram till djuret. Det får naturligtvis inte heller hända att hunden fattar bringseln utan att den hittat djuret, bara för att vara föraren till lags. I båda fallen är hunden fullkomligt värdelös som rapportör och får fortsättningsvis endast spåra i lina. Säkraste sättet att undvika ett sådant totalt misslyckande är därför att genomföra dressyren systematiskt och noggrant i små steg och att ta god tid på sig.

Själva dressyren går till så här:

Visa hunden bringseln inomhus eller ute. Låt den först undersöka bringseln och kommendera därefter hunden att apportera den ur din hand.

Efter ett par gånger kan du säga rapport i stället för apport. En del eftersöksjägare föredrar ett ord som hunden inte kan förväxla med apport, till exempel "bringsel ", men risken att hunden vid ett eftersök ska förväxla orden är mycket liten, eftersom "rapport" alltid föregås av att föraren fäster bringseln vid spårningshalsbandet, eller sätter på hela halsbandet med vidhängande bringsel. Ta bringseln ur hundens mun med ett loss – kommando. Låt hunden apportera bringseln från golvet några gånger. Men kasta den aldrig, utan gå fram och lägg den en bit framför hunden. Återvänd till hunden och kommendera den att hämta.

Observera att bringseln ännu inte får fästas i hundens halsband.

Nästa steg är att du lägger bringseln på en hoprullad, torkad eller uppstoppad klövviltshud, som du ska använda under hela dressyrperioden. Till en början ska skinnet ligga bara några meter från hunden och inomhus. Var mycket tydlig när du lägger bringseln ovanpå skinnet. Ge rapportkommando och föjl med hunden fram till skinnet så att du kan förhindra den att försöka apportera djurhuden. Den får bara röra själva bringseln.

Locka till dig hunden så fort den tagit bringseln i munnen. När hunden är hos dig säger du med uppmuntrande röst " var är djuret" eller något liknande och går med den tillbaka till skinnet. Se till att hunden hela tiden behåller bringseln i munnen. När ni kommer fram till rådjurshuden ska du berömma din hund, samtidigt som du tar bringseln ur dess mun. Låt hunden förstå att en varit mycket duktig och gör om övningen ytterligare ett par gånger.

Upprepa dressyrpasset flera gånger om dagen. Så fort hunden självmant börjar gå tillbaks till skinnet efter att ha kommit till dig med bringseln i mun, ökar du svårighetsgraden genom att gömma skinnet med bringseln bakom en dörr eller i ett annat rum. Var hela tiden uppmärksam på hunden och korrigera om den gör fel.

Hunden får inte försöka ta skinnet, låta bli att fatta bringseln eller släppa den i förtid och avlämningen får ALDRIG ske förrän du följt med fram till skinnet.

När detta moment fungerar perfekt och hunden varje gång kommer till dig med bringseln och leder dig till skinnet, är det dags att fästa bringseln i hundens halsband. Använder du en rem som bringsel, ska den till en början vara tilltagen ( 20 – 25 cm ).

Lägg nu återigen skinnet nära och inom synhåll och skicka hunden med ett rapportkommando. Hunden springer förstås fram till skinnet, men finner ingen bringsel. Har du tur, upptäcker hunden själv att bringseln hänger i hals bandet och tar den i mun. Annars får du gå fram till skinnet och visa hunden tillrätta. Tack vare att du till en början använder en lång bringsel eller låter den hänga i ett ganska långt snöre, är den lätt ör hunden att upptäcka och fatta tag i. Träna även detta moment många gånger inomhus och med långsamt ökande svårighetsgrad, innan du vågar dig på ett försök utomhus. När hunden är helt säker på att fatta den hängande bringseln, är det dags att gradvis korta av den till en mera praktisk längd. Kom ihåg att hunden aldrig får ges en chans att vara oärlig, det vill säga fatta bringseln utan att ha funnit skinnet. Den får inte heller spotta ut bringseln förrän på kommando och sedan ni båda tillsammans kommit fram till skinnet. Det är av yttersta vikt att hela rapportdressyren sker i positiv anda. Du och din hund ska bli ett effektivt eftersöksteam och då måste allt bygga på uppmuntran och samarbete. Försöker du tvinga hunden under dressyrfasen, riskerar du att den känner olust under verkligt eftersöksarbete och blir oärlig. Då för den dig lätt bakom ljuset genom att blinka, det vill säga låta bli att rapportera ett funnet djur eller inte fullfölja ett spår. Det kan också hända att hunden kommer tillbaks med bringseln i mun utan att den funnit djuret.

En oärlig hund är givetvis totalt värdelös som rapportör.

Nu är din bringselrapportör i princip färdigdresserad. Det som återstår är att ytterligare öka svårighetsgraden och kombinera rapporten med spår. Har du inte tidigare spårtränat din hund, är det dags att göra det nu. Träna den först att spåra i lina och släpp den så småningom med ett "Spååår,rapport" , "bringsel" eller annat kommando på ett kort blodspår som du har överblick över.

Innan du sätter hunden på spåret, fäster du bringseln vid spårningshalsbandet. Spårar hunden sele, ersätter du denna med halsband och bringsel. I Danmark och på kontinenten använder man sällan spårsele vid eftersök, utan ett cirka fem centimeter brett spårningshalsband, vid vilket spårlinan eller bringseln fästs. Glöm inte att följa med hunden ända fram till djurhuden sedan den kommit till dig med bringseln. Nu är det dags att göra övningarna så realistiska som möjligt. Lägg till exempel ett flera hundra meter långt spår, som avslutas med en hoprullade djurhuden. Låt hunden spåra i lina fram till en punk från vilken du har den hoprullade huden inom synhåll. Gör halt och ersätt linan med bringseln och skicka hunden med dit valda kommando.

Fortsätter den att följa spåret noga och direkt fattar bringseln vid huden och återvänder till dig, ska du vara mycket nöjd och visa uppskattning medan du följer efter hunden ram till spårslutet. Först sedan avlämningen är avklarad får du berömma översvallande. Annars är risken stor att hunden mister koncentrationen och släpper bringseln i förtid. Öka svårighetsgraden successivt. Överskrider du gränsen för hundens förmåga, kan det hända att den fattar bringseln och återvänder så fort den får problem i spåret. Det är därför viktigt att du lägger band på ditt temperament om hunden tappar spåret och kommer åter utan bringsel. Bannar du hunden i ett sådant läge kan det hända att den börjar bli oärlig och alltid kommer åter med bringseln i mun för att få dig nöjd. Då har du totalt misslyckats med hela dressyren. Det skadar säkert inte att lägga ett och annat spår som bara ebbar ut i tomma intet, utan huden i slutet, och vara noga med att se till att hunden inte fattar bringseln.

Efter hand som hunden får arbeta självständigt över längre avstånd, är det viktigt att den lär sig vänta in dig eller pendla mellan dig och skinnet när den rapporterar. Har hunden för bråttom ska du därför kalla tillbaka den och därefter med eggande " var är djuret ? " återuppmuntra den att visa dig var skinnet ligger. På så sätt lär sig hunden anpassa takten till dig.

Förhoppningsvis får du då och då tillfälle att träna på ett nyss skjutet djur, som du vet var det ligger. Utnyttja dessutom alla nyskjutna rådjur en extra gång genom att släpa iväg dem ett hundratal meter och låta hunden rapportera dem. Men gör det inte nära den ursprungliga skott- och fyndplatsen, utan bär iväg djuret minst hundra meter upp i vind innan du släpar det.

Lämpliga raser

Man anser att vorsteh, munsterländer och retrieverraserna kan utbildas till duktiga rapportörer för rådjurs- och dovviltjakt, liksom bayersk och hannoveransk viltspårhund, wachtelhund och stor vuxna spaniel. Storleken behövs, för att hunden ska kunna riva omkull ett skadskjutet djur och döda det eller hålla det kvar tills jägaren anländer. Detta är naturligtvis till stor del också en temperamentsfråga, så därför inte rastillhörigheten av avgörande betydelse. Lösa eftersökshundar för älg- och kronviltjakt måste kunna ställa ett Skadskjutet djur och därför borde specialisterna på detta område, älghundarna, vara lämpliga. Men hundar från flera av de ovan nämnda raserna brukar vara kapabla att ställa en hjort eller en älg, så även här är det individen som avgör lämpligheten.

Det rätta greppet!!

När den rapporterande hunden träffar på ett skadskjutet djur och ska dra ner och avliva det, är det viktigt att en fattar djuret i ett strupgrepp och inte hänger sig fast i dess bakdel. Många hundar gör detta naturligt och tar på sin höjd tag i bakdelen för att välta omkull djuret när de kommer i kapp. Andra måste läras att behandla djuret på rätt sätt, annars är risken stor att de utsätter djuret för stort lidande, och då får de naturligtvis inte släppas på skadskjutet klövvilt. Därför gäller det att redan från början uppmuntra hunden att hugga djuret i strupen. När du kommer fram till ett skjutet rådjur tillsammans med din hund måste du därför fya den om den visar intresse för och vill hugga tag i någon annan kroppsdel än halsen. Uppmuntra hunden att ta tag i strupen och skaka och dra i djuret när den gör rätt. Det uppmuntrar hunden att hålla fast och kämpa. Byter den grepp till fel kroppsdel fyar du igen och visar en tillrätta och ger på nytt uppmuntrande motstånd. Skulle du vid ett eftersök komma fram till din hund och finna att den håller fast ett djur i bakänden ska du givetvis först och främst avliva djuret. Därefter gäller det för dig att mycket bestämt uppmana hunden att fatta i strupen och testa detta flera gånger. Händer samma sak igen och hunden inte visar tecken till bättring, ska du i fortsättningen endast spåra med den i lina.

Publicerad med tillstånd av Sten Christoffersson.